Ord om ord

Smsdialog mellan mig och en tjejkompis tidigare i veckan.

Jag: Vill du ses på middag vid sju?
Hon: Middag.jatack.com
Jag: Haha! Visesklockansju@imorgonhosmig.net
Hon: Vänta nu. Du har ju bjudit in till middag ikväll. /forvirrat-plattfall_92
Jag: Men jag är ju $å korkad.org. Jag skrev fel, jag menade imorg0n. Ikväll kan jag inte! Jag sug£r. Kan du inte imorgon?
Hon: Näru.
Jag: Mäh, faaan! Älsk@r du m1g inte l@ngre?
Hon: @surmulenkompis.nu
Jag: Jaghadehellre@traffatdig.

Igår satt jag hemma hos en kompis där vi spelade låtar för varandra och drack vin.
Jag höll på att komponera ett sms, om än omständligt och långsamt eftersom låtval och samtalsämnen kom i vägen.

I meddelandet ville jag använda det svenska ordet för "case", ungefär som "hennes case är svagt" eller "han har ta mig tusan inget case". Så jag frågade de andra i rummet hur de skulle ha översatt det och fick flera kvicka svar. Fallstudie, mål och fall var några.
Bra ord, men inget av dem fångade riktigt vad jag menade.

"Ett case är ju flera argument för en och samma sak", sa den i rummet som sannolikt kunde mest om språk.
"Ja, 'argument' är ett bra ord!", ropade jag och fortsatte ignorant på mitt sms.
"Nja, som sagt, det är ju flera argument."
"Case kan ju också betyda väska", påpekade någon. "Eller varför inte bara försvenska det och skriva 'kasse'?"
"En kasse av argument", inflikade språkkännaren.

Och det, gott folk, är historien om hur det vida använda ordet argumentkasse föddes.

"En slagruta är ett redskap som används i syfte att hitta till exempel vattenkällor, ädelstenar och malmer, försvunna personer eller fornlämningar.
Redskapet, vars effekt är omdebatterad, består oftast av en böjlig träklyka som sveps över ett område jord och påstås reagera när användaren närmar sig ett fynd. Slagrutor har testats under kontrollerade förhållanden vid flera tillfällen, men då har resultatet endast blivit lika bra som slumpen."

Om man är matkunnig är man kanske kock.
Om man är litteraturkunnig kan man stå och vara rar bakom disken på ett bibliotek.
Om man är sakkunnig förstår man sig på.

Hur kommer det sig då att adjektivet "namnkunnig" bryter så totalt mot den här normen?
Namnkunnighet har ju ingenting att göra med att vara duktig på namn. Man kan vara namnkunnig till tidernas ände och ändå inte kunna ett enda namn. Namnkunnig betyder istället att man är "etablerad, berömd, omtalad eller ryktbar". 

När jag ändå är upprörd kring ord... "Ryktbar"?

Om något är avtagbart går det att ta av.
Om något är brukbart går det att bruka.
Om något är bredbart går det att bre.
Men något som är ryktbart går inte att rykta. Det har bara någon sorts långväga relation till ordet "rykte". Antar jag.

Vi lever i svåra, skenbara tider. Men även underbara.

En gång var jag på ett café i London. Kaffet var urdrucket och planerna för kvällen färdiglagda när en av de andra svenska tjejerna sträckte på sig och sa: "Nej, nu måste jag åka hem en stund innan vi går ut. Touch base, liksom."

Jag tyckte att det var det mest finurliga jag hört. Touch base. Det är ju precis så det känns.
I mitt huvud, och även muntligt ibland, har jag använt uttrycket "touch base" för när man bara vill komma undan en stund. När man äntligen fått gå från arbetet och något trevligt väntar på kvällskvisten, men man i utrymmet däremellan hinner hitta sig en stund av tid. Tid för att bara ta det lugnt hemma.
Inte försöka göra intryck. Inte vara tvungen att ta intryck. Inte vara artig eller synlig.
Ingen produktion. Ba' va'.

De flesta har sannolikt behovet av att dra sig undan ibland. Kärt barn har väl många namn:
Att chilla, att gå under radarn, att slappna av, att stämpla ut, att vara ifred... Eller varför inte nittiotalets ljuva "relaxa"?

Men idag hittade jag ett ord som tycks samla allt det här, även om det än en gång är på fel språk:

To decompress.

Enligt tyda.se, denna gåva från språkgudarna, betyder "decompress": Slow down, unwind, loosen up och unbend.

Men vilket svenskt ord kan reflektera innebörden bättre än de erbarmliga nuvarande översättningarna "veckla ut" och "avkomprimera"?

Jämrans
Purskans
Rackarns
Fy Fabian
Jävlar och anamma
Milda makter
Järnspikar
För bövelen
Jämmer och elände

Att göra något ofta kan i folkmun betecknas som att göra något "stup i ett". Eller "stup i kvarten". Men råder det någon skillnad mellan de två uttrycken? Är det ena utfört ännu oftare än det andra?

Alltså: Jag har tänkt att man skulle kunna använda händerna till fler tecken än bara det episkt nördiga citationstecknet där pek- och långfinger ritar klamrar i luften.
Om man skulle vilja visa fler tecken med händerna, vilket skulle man kunna börja med att inviga då?

Mitt förslag är parentesen. För hur visar man med rösten att man talar i en parentes? Är det inte till och med så att ingen någonsin talar i parenteser, eftersom att det blir för svårt för samtalspartnern att avgöra ifall det är kommatecken, bindestreck eller just parenteser man precis har klatschat dit?
Eller är det kanske tvärtemot så att vi nästan hela tiden talar i parenteser? Ens tal är ju späckat av bisatser och annat hokuspokus. Men för att verkligen inte lämna utrymme för missförstånd skulle man kunna börja kupa händerna på några decimeters avstånd framför sig, med handflatorna riktade mot varandra för att visa att Här Talar Jag I En Parentes.
Vem vet, det kanske till och med hade börjat komma så naturligt och kännas så skoj att man började prata i parenteser för jämnan.

Jag funderade nyligen på om man säger att något "har rådit" eller att något "har rått". Det här snubblade jag över när jag googlade frasen "har rått" häromdagen.

Det har rått rått väder ett tag, men nu har det blitt blitt.
De här dagarna kan man inte kalla kalla, de får snarare heta heta.

Ett litet väderpoem så här i molniga, soliga tider.

Häromveckan satt jag på en skottländsk pub på Wollmar Yxkullsgatan och dividerade huruvida man kan beskriva en pub som skottländsk. Mitt sällskap hade rättat mig när jag gjort det, och när jag begärt medhåll från barpersonalen slöt de sig till fienden.

I min vanmakt googlade jag ordet "skottländsk" och hittade en sida som sa att ordet listas i Svenska Akademiens Ordlista (SAOL). Stärkt av upptäckten fortsatte jag min strid med vad som vid det här laget var i alla fall en tiondel av människorna i lokalen. När jag påpekade att man ju kan säga "finländsk", "irländsk", "grönländsk" och så vidare så sa servitrisen att man ju inte kan säga exempelvis "engländsk". Jag invände att man en gång i tiden visst har kunnat göra det, vilket i all hemlighet var något av ett skott från höften.

Jag och servitrisen dividerar om huruvida ordet "skottländsk" finns

 

Dagen därpå mailade jag Språkrådet som gav mig det här svaret:

"Båda varianter har funnits länge i svenska språket. Idag är dock den vanligaste formen ”skotsk” och ordet ”skottländsk” står inte med i den allra senaste utgåvan av Svenska akademiens ordlista. I tidigare ordböcker kan man se att båda varianterna har funnits länge i svenska språket. ”Skotsk” har däremot fördelen av att vara kortare och smidigare.

Formen ”engländsk” har använts tidigare, men används knappt alls längre."

Mina meddryckesmän - jag lägger mig, i alla fall halvt. Men jag använder ovanstående som ett bevis på att jag skulle ha haft rätt om vi hade haft diskussionen för några år sedan... Damn you, SAOL!

Det finns en rad ord som jag i mina värsta stunder tror betyder ungefär samma sak. Inte bara tror jag att de betyder ungefär samma sak, men jag tror att deras innebörd dessutom är just "ungefär samma sak".

Så - en uppgörelse med mina missuppfattningar en gång för alla - här är orden:

1. Generell = Allmän, allmängiltig, allomfattande
2. Normativ = Normgivande, styrande, normerande
3. Homogen = Enhetlig, likformad, uniform
4. Enhetlig = Ungefär samma sak som "homogen"

Rätta mig ifall ni invänder mot någon av de här översättningarna. Till dess kommer jag acceptera att jag gissat rätt på 0 av 4, vilket får räcka fint för den här gången.

Häromsistens tänkte jag, efter en lång dag, att nu har verkligen musten gått ur mig. It's gone. Sedan tänkte jag, bläddrandes i det bråte som är min vokabulär, att heter det inte "luften"? Att det är luften som har gått ur mig, inte musten?

"Luften gå ur mig" vinner med besked när det kommer till sökträffar i Google, framför "musten gå ur mig". Men hur kom då musten alls in i bilden?

Nyss använde jag uttrycket "att lägga manken till" och började sedan fundera på vad min hjärna egentligen menar när min mun säger sådana saker. Jag, och den jag pratade med, visste ju att jag pratade om att anstränga sig, att göra en liten insats. Men varför just "manken" och vad ska man lägga den till?

En mank är den högsta delen av ett djurs kropp, innan halsen. Man talar exempelvis om mankhöjd, framför allt när man diskuterar hästar. Så gissningsvis betyder "att lägga manken till" att göra det lättare för någon, på samma sätt som hästen gör det lättare för ryttaren genom att tillgängliggöra sin mank.

Jag är inte säker. Det hela känns allvarligt och svårt. För man pratar ju om mankhöjd även när det gäller hundar, och dem rider man ju inte på. Djurkännande lingvister, giv mig ledning!

Jag och väninnan sitter på ett möte.
Diskussionen rör hur några av de övriga mötesdeltagarna ska representera en fråga utåt och ordet "synergi" flyger gång på gång över bordet mellan männen. Jag roar mig med att tänka att ordföranden av mötet borde sammanfatta frågan med att besluta: "Använd bara ordet 'synergi' när ni pratar om det här, det är det viktiga!"

Mina och väninnans blickar möts inte. Jag ser henne le i ögonvrån och tittar aktivt ej dit. Vi har varit med förr, det slutar inte bra. Efteråt ropar vi istället i avskildhet ordet "synergi" till varandra en stund och har det trevligt.

Dagen efter:

Jag: Vad heter nu det där ordet när man gör något i ...retrospekt?
Hon: Retroaktivt. Eller så kan du ju använda det där ordet från igår. Det på din lapp.
Jag läser från lappen: "Synergi."
Hon: Veckans Ord.
Jag: Fan, nu tvingar du mig.

Ny kollega på jobbet. Vi sitter vid hans dator och jag ska visa honom något som jag borde kunna och som borde fungera.

Jag: Det här fungerar ju inte.
Han: Peculiar.
Jag: Ja, pekuliärt.
Han: "Pekuliärt"... Från kategorin Ord Som Förpassats av En Anledning.
Jag: Haha. Hm. Mm. Ungefär som "korpulent".
Han: ...och "kurtisera".
Tredje kollega, bakom sin skärm: Här har ni ett till som jag nyss hittade. "Pekuniärt".
Jag: Vad betyder det då?
Tredje kollega: Jag citerar - "Sån't som rör pengar".
Jag: Vad är då skillnaden på "monetärt" och "pekuniärt"?
Tredje kollegan: Jag kollar... Här har vi det. "Monetärt - Sån't som rör pengar."
Alla tre: Haha.
Min nya kollega: Penningiära frågor alltså.
Jag: "Penningiär"... Jag måste bara gå till min dator en stund.