Ord om ord

Jag och en polare spånade häromdagen på om han kunde hänvisa till mig som sin väninna, utan att därmed insinuera att han själv inte var en man.

Enklare uttryckt - kan män ha väninnor?

Att det är tekniskt möjligt för killar att ha tjejkompisar är väl etablerat såhär på tvåtusentalet, men är just termen "väninna" enbart kvinnor förunnade?

Inom kort var Språkrådet mailat, och nu har vi mottagit följande svar:

Män kan ha väninnor. Betydelsen av ordet väninna är "kvinnlig vän". Däremot förutsätter ordet "väninneskap" att det handlar om två kvinnor.

 

Bara i Modo stör Moses sin son, Nos-Nisse, som röt "Sodomiarab".

Efter att ha spenderat ett tjugotal timmar i en bil med fyra andra har jag fått skäl att antingen på egen hand, eller tillsammans med mitt resesällskap, undra en del saker.

• Vad betyder "anakronistiskt"?
• Finns ordet "kråma"?
• Vad betyder det?
• Vad är skillnad på att "kråma" och att "åma"?
• Vad kommer ordet "hippt" ifrån?

Då kör vi:

1. "Anakronistiskt" betyder "otidsenligt." Jag fick svar sekunden efter att ha ställt frågan, men vill ändå dela med mig.

2. Ja.

3. Det betyder att kokettera - att svassa, brösta sig, sprätta eller göra sig till. Generellt sådant man ägnar sig åt när man flirtar med andra eller sin spegelbild, tydligen.

4. Skillnaden mellan "kråma" och "åma" är hyfsat marginell, men jag tar mig friheten att gissa att ett "åmande" är något mer sjåpigt. Enligt www.synonymer.se - denna gyllene tillflyktsort - är att åma sig att konstra eller att åbäka sig.

(Vi är alltså omgivna av åm, sjåp, åbäk, sprätt, bröstning och svass. Min lycka över dessa underbart fula, och måhända obefintliga, substantiv vet inga gränser. Låt oss dessutom slänga in det ord som ligger mellan "kråma" och "åma", nämligen råma, så har vi ett riktigt härligt horribelt bibliotek.)

5. Ännu mer belåten blir jag när jag börjar spåra ordet "hippt". Först, förstås, till engelskans "hip", vilket jag efter storögt googlande får lära mig inte har ett helt känt ursprung trots att mången engelsk språkvetare tydligen har dammat av sina böcker. Några förslag har man dock skramlat fram:

Jag har alltså inte fått ett helt entydigt svar på själva hipp-frågan, så jag är öppen för berikning om någon faktiskt vet. Det verkar inte som att ordet "hip" med säkerhet kan härledas till själva kroppsdelen, men att ordet "häftigt" är likt hip-översättningen "höft" kanske hade kunnat vara något att höja ögonbrynen åt.
Fast... nja.

Fredagen sänker sig med sin gemytlighet på kontoret och alla är lite mysigare mot varandra; lite mer benägna att gnabbas och lite mer benägna att sedan försonas. Måndagens korthuggna inåtvändhet då vi ointresseras djupt av varandra är ett minne blott, trots att vi nu är närmare den än vi var igår.

Det händer ganska ofta att jag korrläser texter åt de tre män som sitter uppradade framför mig under sina flitens lampor. Något vi regelbundet kommer tillbaka till är hur man skriver ihop engelska och svenska ord. Återkommande skäl till debatt är hur man skriver fraser som "SEO-analys", "On page-optimering" och "Tail term-strategi".

Min bestämda ståndpunkt (och i vårt rum på kontoret gör man klokt i att vara bestämd, annars tror herrarna att de vet bäst) är att när engelska och svenska fraser sätts ihop så måste man hålla sig till engelska skrivregler så länge man är kvar i den engelska delen och gå över till svenska skrivregler när man går över till den svenska. Right? Right.

Så därmed borde en fras som "On page" eller "Meta description" särskrivas, eftersom att de särskrivs på engelska, och sedan länkas ihop med det svenska ordet med hjälp av ett bindestreck, därför att det är så det funkar på svenska.

På eftermiddagen komponerar jag en snabb lathund för hur olika termer ska skrivas, så att jag och mina kollegor ska kunna vara konsekventa i skriftliga rapporter och annan textkommunikation med kunder. Sedan slänger jag iväg ett litet massutskick och får belåtet ingen respons förrän en fjärde kollega släntrar in, lutar sig mot dörrposten och undrar vad vi ska göra åt att det ser så fult ut med bindestreck i samband med engelska uttryck.
Jag påpekar för honom att det inte är fult, utan snyggt. Det är snyggt för att det är rätt. Han svarar med sitt säljarleende att snyggt är rätt.

Vem av oss har rätt, och vad är snyggt? Hur lågt kan man egentligen sjunka för att något ska se estetiskt attraktivt ut? Måste det inte vara rätt, framför allt? Och nog sjutton är rätt snyggt? Eller är det faktiskt snyggt som är rätt?

November månad lider mot sin avrundning och snart är det således, med officiell skoningslöshet, vinter. Långkalsongbärare behöver dock inte misströsta, och det är vad följande inlägg handlar om, nämligen det underplagg som bär lika många namn som ett synnerligen kärt barn.

De ord jag har lyckats komma på, som beskriver variationer av långkalsongen, är följande: långstrumpor, strumpbyxor, pantalonger, tights, leggings och kanske även den-nedre-halvan-av-ett-underställ.

Förivra er nu inte med invändningar, för jag känner till att de alla inte är exakt samma sak.
Det är just anledningen till varför ett ordbloggs-inlägg i frågan var på sin absoluta plats.

Tights - den mest byxliknande varianten. Visserligen är de väldigt snäva och oftast gjorda av bomull, lycra eller kanske till och med det åttiotalistiska materialet spandex, men det är fortfarande socialt accepterat att enbart ha tights, utan något annat över. (Om än inte överdrivet snyggt, ifall jag får säga mitt. Och det får jag eftersom att jag härskar över det mikroskopiska onlinerike som den här gudsförgätna bloggen är.)

Långkalsonger - är nog de fulaste av plaggversionerna. Långkalsonger är generellt i ett något grövre material, för att riktigt hålla värmen, och min uppfattning är också att de sitter lösare, vilket ju generellt inte direkt bådar för sensualitet. Om man dessutom uppmärksammar de två sömmar som mer ofta än sällan löper över skinkpartiet har man sannerligen en riktigt osexig kreation.

Långstrumpor - långstrumpan är hederlig, nästan barnslig. Till skillnad från de två tidigare punkterna är de inte skurna vid ankeln utan fortsätter ändå ut till tåhättan i klassisk strump-anda.

Strumpbyxor - om långstrumporna tillhör dagisbarnens garderob, så tillhör strumpbyxorna mödrarnas. Ett femininare plagg, som i sin allra tunnaste form transformerats till något så snajdigt som nylonstrumpor. Men jag vill prompt hålla nylonstrumporna utanför det här, för då har man hamnat bortom långkalsongernas gråzon, och det var ändå dem som allting började med.

Pantalonger - de gånger jag har vädrat ämnet "pantalonger" med närstående har de inte riktigt velat medge att de är i långkalsongsfamiljen. Men enligt Nationalencyklopedin är pantalonger "åtsittande vrist- eller vadlånga byxor som infördes i mansmodet under 1790-talet". Så... Jag tycker nog att de är som tights.

Leggings - även detta insinuerar benklädnad utan fot. Användes förslagsvis till korta klänningar, om man var en trendig tjej 2007. Eller under kalsonger, om man är Fantomen.

Trikåer - det här ordet kom jag just på i skrivande stund, och det fyllde mig med segersötma. Jag hade väl på känn att det fanns ett till ord! Dessvärre är "trikåer" nästan synonymt med "tights", och därmed även "pantalonger", så egentligen finns det inte hemskt mycket att tillägga, mer än att triumferande konstatera att det finns väldigt många ord som beskriver mjuka, snäva plagg menade för ens spiror.

För alldeles för länge sedan uppmanades jag av den andra dottern av huset Wester att skriva om ordet "mö".
Kära syster, ursäkta att det har dröjt. Här följer mina egna spekulationer, och sedan fakta (vilka då och då kan skilja sig ganska markant).

Om man granskar ordet mö är det svårt att inte börja tänka på andra ord med begynnelsebokstaven M som har med en kvinna att göra, så som madame. Men "mö" betyder ju mer bestämt yngre kvinna, gärna med någon form av tjänarroll, så mademoiselle kanske är närmare målet. Med tanke på det tämligen osexiga ordet "mödom" så kanske det även krävs någon form av oskuldsfullhet, eller åtminstone "ogifthet" för att vara en mö by the book.

Det här är Språkrådets beskrivning:
"Mö betyder ungefär kammarjungfru'; femininbildn. till ett ord motsvarande isl. megr 'son'; besl. med 'tjänarinna', Mädchen 'flicka' och eng. maiden 'flicka; tjänarinna'".

Personlingen leder mina tankar mig till ordet "pö". I en gulligare värld än vår hade det kunnat vara den maskulina formen av "mö" (vem hade inte velat ha en pö vid spisen där hemma?), men det är det alltså inte.
Däremot förekommer ju uttrycket "pö om pö", vilket man säkerligen kunde få användning av lite oftare om man bara lade manken till.
Jag kan inte lova något, men jag är ganska säker på att det kommer från franskans peu à peu, vilket, inte helt oväntat, har samma innebörd. Nämligen ungefär "lite åt gången"
Och det var allt för den här gången.

Engelskan, gud vare med den, har en del riktigt go'a talesätt. Idag funderade jag på det gammalmodiga uttrycket "a stitch in time saves nine". Om man bara begrundar det ett tag skulle det kunna betyda en mängd olika saker.
Härligast är just talesätt som innehåller något av en cliffhanger: "Nine... what?", liksom.
Det är som bildspråket "trollen i farstun". Vilka troll? Vems farstu? Frågorna är oändliga! Möjligheterna ännu fler!

Men för att behärskat återgå till "A stitch in time saves nine" så betyder det ungefär att det är bättre att agera tidigt, med ganska små följder, än att dra ut på det och ha betydligt större konsekvenser att vänta.
En svensk motsvarighet skulle kunna vara "Bättre stämma i bäcken än i ån". Jag beskrev det uttrycket för min fina vän igår kväll senast, och idag inser jag att vad jag senaste dagarna gått och grunnat över råkat vara dess engelska motsvarighet. Jag säger då detta: det finns så många tillfälligheter när det kommer till språk!

När jag försökte ta reda på mer om uttrycket "A stitch in time saves nine" snubblade jag över det liknande uttrycket "An ounce of prevention is worth a pound of cure."

Är det bara jag som känner att det inte ens krävs engelskakunskaper för att uppleva direkt njutning av den meningen?

Hysta
Hysa
Hoja
Häkta
Hävda
Hämna
Hämma
Härleda
Haka
Hindra
Halvera

Proviant betyder ungefär matförråd eller färdkost. Jag har aldrig förnekat att proviant inkluderar käk, men jag hade en tanke om att det även kunde vara annat som gör sig väl ihop med detsamma, i stil med tallrikar, filtar, flaskor eller kanske en liten, liten bok. Jag hade fel. Proviant = mat.

Någon som är parant är tilldragande, gärna på ett ganska elegant och städat vis. Synonymer skulle kunna vara prydlig, välvårdad och stilig. Huruvida det kan relateras till ord som parent (förälder), parentes eller parera vet jag inte. En förälder är ju gärna lite ansvarskännande och proper, och en parentes står lite rakt men ändock elegant åt valfri riktning. Jag kan hålla med om att de kopplingarna är lite långsökta, men allt är ju faktiskt möjligt.

Temporär
Tidsbegränsad, flyktig, kortvarig, efemär, obeständig, ovaraktig, övergående, episodisk, för ögonblicket, momentan, dagsländelik, improviserad

Benägenhet
Böjelse, önskan, åstundan, traktan, fallenhet, förkärlek, smak för, frestelse, längtan

Det är inte särskilt trevligt att vara gemensamt gemena, och eftersom att gemenskap i regel främjar välmående är det förhoppningsvis inte särskilt vanligt heller.

Men det är märkligt att ordet "gemen" och "gemensamhet" har så skilda innebörder trots att de är så lika rent språkligt.
"Gemen" kan vara namnet på vad som i folkmun mest kallas för liten bokstav, men det kan också beskriva någon som är elak, eller missunnsam. Båda ord syftar till något som är litet, eller åtminstone mindre än något annat. Ex. en liten bokstav i relation till en versal, eller ett småsint, litet beteende i relation till ett snällt och storsint.

Man skulle felaktigt ha kunnat tro att "gemenskap" således syftar till att vara små i grupp. Dvs. gemen = liten och sam = ihop. För man får utgå från att det inte menas att vara elak ihop! Men i själva verket har "gemen" en tredje innebörd, nämligen allmän. Se t. ex uttrycket gemene man (ung. "de flesta" eller "allmänheten"). Man skulle kanske till och med kunna associera så generöst som till gemak (bostadsrum) och gemytligt (trevligt)...

Det här är intressanta skillnader och likheter, och det börjar verkligen bli fantasieggande när man, som en läsare skrev på bloggen 2007, ser på hur lika orden "gemensam" och "ensam" är. De är ju i stort sett motsatsord, ändå har det bara krävts ett "gem-" för att skilja dem åt.

Sanningen är förstås den att "ensam" inte har något alls med "gemensam" att göra, utan det senare ordet delas upp mellan gemen = allmän och sam = ihop. Inte gem-ensam.

Men om nu "gem" hade kunnat fungera som ett prefix* i ex. ordet "gemensam" - vad hade det stått för?
 

* Prefix = en förstavelse som ändrar betydelsen på ordet det inleder. Ex. otillåtet, impotent, osv. Man kan även mena saker som "www", telefonnummers landskoder och liknande.

Egentligen är det ju rent upprörande att man så sällan får använda ordet "schabrak".
I likhet med ett annat av mina favoritord på S - nämligen "skälmskt"* - så är det ett förhållandevis daterat ord som knappast används i dagligt tal. Dessutom staplas ordens konsonanter på ett inte helt användarvänligt sätt.

Icke desto mindre känns det, nu när vi närmar oss mitten av 2009, som att det är hög tid att börja använda båda orden oftare. Ovanstående rubrik är inte ett av mina bästa alster dock, eftersom att ett schabrak näppeligen kan vara skälmskt. Det är mest personer som är skälmska.
Kanske en del djur. Men det betvivlar jag. Eftersom att alla djur, så vitt jag vet, är amoraliska och inte riktigt har den sortens värdesystem där ex. ett skälmskt beteende skulle kunna inrätta sig.

* Betyder ung. "okynnig", "skurkaktigt charmig" eller "med dubbla avsikter". Är även det enda svenska ord jag känner till som har fem konsonanter på rad, utan att vara ett ihopsatt ord.

Idag kom diskussionen upp kring huruvida "amoralisk" är ett ord och i så fall vad det betyder. Om det har något med Amor att göra, kan det måhända vara att man är amorös på ett moraliskt sätt?
Nej - något som är amoraliskt är helt befriat från både god och dålig moral. Naturen är ett bra exempel på något amoraliskt, eftersom att naturen själv aldrig kan hålla till svars för vad den orsakar.

Vad gäller ordet "immoraliskt" så är det en försvenskning av engelskans "immoral", och alltså inget egentligt svenskt ord. Ju mer det används i svenskan desto mer tillhör det dock talspråket och desto större blir därför möjligheten att ordet införs i Svenska Akademins Ordlista, i stil med andra utländska ord som cabriolet, bacon och cool.

Vad gäller ordet "amor" så kan det noteras att det baklänges utgör inledningen på ordet "romantik". Tillfällighet eller ej, bör utrönas förr eller senare.

Jag tänkte döpa det här inlägget till "På sistone" med avsikten att lista de senaste dagarnas semantiska upptäckter. Men redan på ord nummer två fastnade jag, eftersom att jag inte kunde svära i kyrkan (detta hederliga, bortglömda uttryck!) på att jag visste ordets stavning.
Ord som "åtminstone", "använda" och "sistone" tenderar att lura hjärnan att tro att de har en språklig relation till ord som ex. "fjortonde", vilket ibland leder till felstavningarna "åtminstonde", "andvända" och "sistonde". Men D:et har alltså ingenting där att göra, och ordet "sistone" stavas alltså... just så. Utan D.

Nu, vidare mot vad jag egentligen skulle skriva om:
Igår korrekturläste jag en text där man pratade om konton i plural och bestämd form. Först ändrade jag ordet till "kontona", men det kändes inte helt rätt. Då bytte jag ut -a mot -en, dvs. skrev "kontonen" men det kändes inte bra det heller. Nu har jag sökt svaren hos de enda som vet allt om allt, nämligen Språkrådet. De svarar: "Konto böjs: ett konto, det kontot, flera konton, de kontona."

Språkrådet kom även väl till hands tidigare idag. Jag hade beskrivit en viss sorts självsäkra, kompetenta kvinnor som "självtillräckliga" och min mamma påpekade att någon som är självtillräcklig är arrogant, vilket inte alls var vad jag menade.
Så, i fåfängt strävande efter upprättelse, mailade jag det goda gamla Språkrådet och frågade ifall "självtillräcklig" entydigt är ett negativt ord.
De svarade som följer: "Den vanligaste uppfattningen om ordet är att det beskriver någon som är alltför nöjd med sig själv och tror sig klara sig utan andra. Men det förekommer också att ordet används mer positivt i den betydelse du föreslår, det finns det flera exempel på. Men eftersom att den negativa användningen är mer etablerad finns risken att folk missförstår en ifall man använder ordet så."

Kontentan är alltså att mamma hade rätt, som vanligt. Men det kommer att komma en dag då jag aldrig har fel!
And it will be glorious.

Häromdagen tänkte jag på ordet "kåpa", som i ex. spiskåpa. Det finns ganska många ord av det slaget som alla torde kommer från ett och samma, säkerligen osvenska, ord.
På engelskan finns ju cup, coupe, osv, men kanske härstammar båda deras och våra från ex. latin. Det här är en lista över ord som alla handlar om att helt eller halvt sluta om något:

1. Kåpa (ex. i kläder eller metall)
2. Kupa (som i kupade händer men även ord som cognacskupa och bikupa)
3. Kupé (bilkupé, tågkupé, osv = en plats där man är innesluten i något)
4. Kopp (som i sugkopp eller platsen där man förvarar sin omsorgsfullt blandade O'Boy)
5. Kappa (inte klädesplagget, utan en som skapas av ex. volanger eller i valv)
6. Kupera (måhända en djärv punkt på listan, men när man kuperar en kortlek korrekt är ju faktiskt händerna kupade om den)

Nog måste de här orden komma från samma källa? Vilken vet jag inte, men det är fascinerande att så många olika innebörder alla förmodligen har växt ur något som från början bara betydde en sak. (På samma sätt som det franska ordet för fot, pied, dyker upp oftare än man kan tro i svenskan, i exempelvis orden "pedal" och "piedestal".)

För att, min vana trogen, ta det här ännu ett varv måste jag fråga mig om ordet "couple" har något med de 6 listade orden att göra. Om det är så är det ju ganska rörande; att tvåsamhet och kupande skulle ha en direkt språkmässig relation.