Ord om ord

November månad lider mot sin avrundning och snart är det således, med officiell skoningslöshet, vinter. Långkalsongbärare behöver dock inte misströsta, och det är vad följande inlägg handlar om, nämligen det underplagg som bär lika många namn som ett synnerligen kärt barn.

De ord jag har lyckats komma på, som beskriver variationer av långkalsongen, är följande: långstrumpor, strumpbyxor, pantalonger, tights, leggings och kanske även den-nedre-halvan-av-ett-underställ.

Förivra er nu inte med invändningar, för jag känner till att de alla inte är exakt samma sak.
Det är just anledningen till varför ett ordbloggs-inlägg i frågan var på sin absoluta plats.

Tights - den mest byxliknande varianten. Visserligen är de väldigt snäva och oftast gjorda av bomull, lycra eller kanske till och med det åttiotalistiska materialet spandex, men det är fortfarande socialt accepterat att enbart ha tights, utan något annat över. (Om än inte överdrivet snyggt, ifall jag får säga mitt. Och det får jag eftersom att jag härskar över det mikroskopiska onlinerike som den här gudsförgätna bloggen är.)

Långkalsonger - är nog de fulaste av plaggversionerna. Långkalsonger är generellt i ett något grövre material, för att riktigt hålla värmen, och min uppfattning är också att de sitter lösare, vilket ju generellt inte direkt bådar för sensualitet. Om man dessutom uppmärksammar de två sömmar som mer ofta än sällan löper över skinkpartiet har man sannerligen en riktigt osexig kreation.

Långstrumpor - långstrumpan är hederlig, nästan barnslig. Till skillnad från de två tidigare punkterna är de inte skurna vid ankeln utan fortsätter ändå ut till tåhättan i klassisk strump-anda.

Strumpbyxor - om långstrumporna tillhör dagisbarnens garderob, så tillhör strumpbyxorna mödrarnas. Ett femininare plagg, som i sin allra tunnaste form transformerats till något så snajdigt som nylonstrumpor. Men jag vill prompt hålla nylonstrumporna utanför det här, för då har man hamnat bortom långkalsongernas gråzon, och det var ändå dem som allting började med.

Pantalonger - de gånger jag har vädrat ämnet "pantalonger" med närstående har de inte riktigt velat medge att de är i långkalsongsfamiljen. Men enligt Nationalencyklopedin är pantalonger "åtsittande vrist- eller vadlånga byxor som infördes i mansmodet under 1790-talet". Så... Jag tycker nog att de är som tights.

Leggings - även detta insinuerar benklädnad utan fot. Användes förslagsvis till korta klänningar, om man var en trendig tjej 2007. Eller under kalsonger, om man är Fantomen.

Trikåer - det här ordet kom jag just på i skrivande stund, och det fyllde mig med segersötma. Jag hade väl på känn att det fanns ett till ord! Dessvärre är "trikåer" nästan synonymt med "tights", och därmed även "pantalonger", så egentligen finns det inte hemskt mycket att tillägga, mer än att triumferande konstatera att det finns väldigt många ord som beskriver mjuka, snäva plagg menade för ens spiror.

För alldeles för länge sedan uppmanades jag av den andra dottern av huset Wester att skriva om ordet "mö".
Kära syster, ursäkta att det har dröjt. Här följer mina egna spekulationer, och sedan fakta (vilka då och då kan skilja sig ganska markant).

Om man granskar ordet mö är det svårt att inte börja tänka på andra ord med begynnelsebokstaven M som har med en kvinna att göra, så som madame. Men "mö" betyder ju mer bestämt yngre kvinna, gärna med någon form av tjänarroll, så mademoiselle kanske är närmare målet. Med tanke på det tämligen osexiga ordet "mödom" så kanske det även krävs någon form av oskuldsfullhet, eller åtminstone "ogifthet" för att vara en mö by the book.

Det här är Språkrådets beskrivning:
"Mö betyder ungefär kammarjungfru'; femininbildn. till ett ord motsvarande isl. megr 'son'; besl. med 'tjänarinna', Mädchen 'flicka' och eng. maiden 'flicka; tjänarinna'".

Personlingen leder mina tankar mig till ordet "pö". I en gulligare värld än vår hade det kunnat vara den maskulina formen av "mö" (vem hade inte velat ha en pö vid spisen där hemma?), men det är det alltså inte.
Däremot förekommer ju uttrycket "pö om pö", vilket man säkerligen kunde få användning av lite oftare om man bara lade manken till.
Jag kan inte lova något, men jag är ganska säker på att det kommer från franskans peu à peu, vilket, inte helt oväntat, har samma innebörd. Nämligen ungefär "lite åt gången"
Och det var allt för den här gången.

Engelskan, gud vare med den, har en del riktigt go'a talesätt. Idag funderade jag på det gammalmodiga uttrycket "a stitch in time saves nine". Om man bara begrundar det ett tag skulle det kunna betyda en mängd olika saker.
Härligast är just talesätt som innehåller något av en cliffhanger: "Nine... what?", liksom.
Det är som bildspråket "trollen i farstun". Vilka troll? Vems farstu? Frågorna är oändliga! Möjligheterna ännu fler!

Men för att behärskat återgå till "A stitch in time saves nine" så betyder det ungefär att det är bättre att agera tidigt, med ganska små följder, än att dra ut på det och ha betydligt större konsekvenser att vänta.
En svensk motsvarighet skulle kunna vara "Bättre stämma i bäcken än i ån". Jag beskrev det uttrycket för min fina vän igår kväll senast, och idag inser jag att vad jag senaste dagarna gått och grunnat över råkat vara dess engelska motsvarighet. Jag säger då detta: det finns så många tillfälligheter när det kommer till språk!

När jag försökte ta reda på mer om uttrycket "A stitch in time saves nine" snubblade jag över det liknande uttrycket "An ounce of prevention is worth a pound of cure."

Är det bara jag som känner att det inte ens krävs engelskakunskaper för att uppleva direkt njutning av den meningen?

Hysta
Hysa
Hoja
Häkta
Hävda
Hämna
Hämma
Härleda
Haka
Hindra
Halvera

Proviant betyder ungefär matförråd eller färdkost. Jag har aldrig förnekat att proviant inkluderar käk, men jag hade en tanke om att det även kunde vara annat som gör sig väl ihop med detsamma, i stil med tallrikar, filtar, flaskor eller kanske en liten, liten bok. Jag hade fel. Proviant = mat.

Någon som är parant är tilldragande, gärna på ett ganska elegant och städat vis. Synonymer skulle kunna vara prydlig, välvårdad och stilig. Huruvida det kan relateras till ord som parent (förälder), parentes eller parera vet jag inte. En förälder är ju gärna lite ansvarskännande och proper, och en parentes står lite rakt men ändock elegant åt valfri riktning. Jag kan hålla med om att de kopplingarna är lite långsökta, men allt är ju faktiskt möjligt.

Temporär
Tidsbegränsad, flyktig, kortvarig, efemär, obeständig, ovaraktig, övergående, episodisk, för ögonblicket, momentan, dagsländelik, improviserad

Benägenhet
Böjelse, önskan, åstundan, traktan, fallenhet, förkärlek, smak för, frestelse, längtan

Det är inte särskilt trevligt att vara gemensamt gemena, och eftersom att gemenskap i regel främjar välmående är det förhoppningsvis inte särskilt vanligt heller.

Men det är märkligt att ordet "gemen" och "gemensamhet" har så skilda innebörder trots att de är så lika rent språkligt.
"Gemen" kan vara namnet på vad som i folkmun mest kallas för liten bokstav, men det kan också beskriva någon som är elak, eller missunnsam. Båda ord syftar till något som är litet, eller åtminstone mindre än något annat. Ex. en liten bokstav i relation till en versal, eller ett småsint, litet beteende i relation till ett snällt och storsint.

Man skulle felaktigt ha kunnat tro att "gemenskap" således syftar till att vara små i grupp. Dvs. gemen = liten och sam = ihop. För man får utgå från att det inte menas att vara elak ihop! Men i själva verket har "gemen" en tredje innebörd, nämligen allmän. Se t. ex uttrycket gemene man (ung. "de flesta" eller "allmänheten"). Man skulle kanske till och med kunna associera så generöst som till gemak (bostadsrum) och gemytligt (trevligt)...

Det här är intressanta skillnader och likheter, och det börjar verkligen bli fantasieggande när man, som en läsare skrev på bloggen 2007, ser på hur lika orden "gemensam" och "ensam" är. De är ju i stort sett motsatsord, ändå har det bara krävts ett "gem-" för att skilja dem åt.

Sanningen är förstås den att "ensam" inte har något alls med "gemensam" att göra, utan det senare ordet delas upp mellan gemen = allmän och sam = ihop. Inte gem-ensam.

Men om nu "gem" hade kunnat fungera som ett prefix* i ex. ordet "gemensam" - vad hade det stått för?
 

* Prefix = en förstavelse som ändrar betydelsen på ordet det inleder. Ex. otillåtet, impotent, osv. Man kan även mena saker som "www", telefonnummers landskoder och liknande.

Egentligen är det ju rent upprörande att man så sällan får använda ordet "schabrak".
I likhet med ett annat av mina favoritord på S - nämligen "skälmskt"* - så är det ett förhållandevis daterat ord som knappast används i dagligt tal. Dessutom staplas ordens konsonanter på ett inte helt användarvänligt sätt.

Icke desto mindre känns det, nu när vi närmar oss mitten av 2009, som att det är hög tid att börja använda båda orden oftare. Ovanstående rubrik är inte ett av mina bästa alster dock, eftersom att ett schabrak näppeligen kan vara skälmskt. Det är mest personer som är skälmska.
Kanske en del djur. Men det betvivlar jag. Eftersom att alla djur, så vitt jag vet, är amoraliska och inte riktigt har den sortens värdesystem där ex. ett skälmskt beteende skulle kunna inrätta sig.

* Betyder ung. "okynnig", "skurkaktigt charmig" eller "med dubbla avsikter". Är även det enda svenska ord jag känner till som har fem konsonanter på rad, utan att vara ett ihopsatt ord.

Idag kom diskussionen upp kring huruvida "amoralisk" är ett ord och i så fall vad det betyder. Om det har något med Amor att göra, kan det måhända vara att man är amorös på ett moraliskt sätt?
Nej - något som är amoraliskt är helt befriat från både god och dålig moral. Naturen är ett bra exempel på något amoraliskt, eftersom att naturen själv aldrig kan hålla till svars för vad den orsakar.

Vad gäller ordet "immoraliskt" så är det en försvenskning av engelskans "immoral", och alltså inget egentligt svenskt ord. Ju mer det används i svenskan desto mer tillhör det dock talspråket och desto större blir därför möjligheten att ordet införs i Svenska Akademins Ordlista, i stil med andra utländska ord som cabriolet, bacon och cool.

Vad gäller ordet "amor" så kan det noteras att det baklänges utgör inledningen på ordet "romantik". Tillfällighet eller ej, bör utrönas förr eller senare.

Jag tänkte döpa det här inlägget till "På sistone" med avsikten att lista de senaste dagarnas semantiska upptäckter. Men redan på ord nummer två fastnade jag, eftersom att jag inte kunde svära i kyrkan (detta hederliga, bortglömda uttryck!) på att jag visste ordets stavning.
Ord som "åtminstone", "använda" och "sistone" tenderar att lura hjärnan att tro att de har en språklig relation till ord som ex. "fjortonde", vilket ibland leder till felstavningarna "åtminstonde", "andvända" och "sistonde". Men D:et har alltså ingenting där att göra, och ordet "sistone" stavas alltså... just så. Utan D.

Nu, vidare mot vad jag egentligen skulle skriva om:
Igår korrekturläste jag en text där man pratade om konton i plural och bestämd form. Först ändrade jag ordet till "kontona", men det kändes inte helt rätt. Då bytte jag ut -a mot -en, dvs. skrev "kontonen" men det kändes inte bra det heller. Nu har jag sökt svaren hos de enda som vet allt om allt, nämligen Språkrådet. De svarar: "Konto böjs: ett konto, det kontot, flera konton, de kontona."

Språkrådet kom även väl till hands tidigare idag. Jag hade beskrivit en viss sorts självsäkra, kompetenta kvinnor som "självtillräckliga" och min mamma påpekade att någon som är självtillräcklig är arrogant, vilket inte alls var vad jag menade.
Så, i fåfängt strävande efter upprättelse, mailade jag det goda gamla Språkrådet och frågade ifall "självtillräcklig" entydigt är ett negativt ord.
De svarade som följer: "Den vanligaste uppfattningen om ordet är att det beskriver någon som är alltför nöjd med sig själv och tror sig klara sig utan andra. Men det förekommer också att ordet används mer positivt i den betydelse du föreslår, det finns det flera exempel på. Men eftersom att den negativa användningen är mer etablerad finns risken att folk missförstår en ifall man använder ordet så."

Kontentan är alltså att mamma hade rätt, som vanligt. Men det kommer att komma en dag då jag aldrig har fel!
And it will be glorious.

Häromdagen tänkte jag på ordet "kåpa", som i ex. spiskåpa. Det finns ganska många ord av det slaget som alla torde kommer från ett och samma, säkerligen osvenska, ord.
På engelskan finns ju cup, coupe, osv, men kanske härstammar båda deras och våra från ex. latin. Det här är en lista över ord som alla handlar om att helt eller halvt sluta om något:

1. Kåpa (ex. i kläder eller metall)
2. Kupa (som i kupade händer men även ord som cognacskupa och bikupa)
3. Kupé (bilkupé, tågkupé, osv = en plats där man är innesluten i något)
4. Kopp (som i sugkopp eller platsen där man förvarar sin omsorgsfullt blandade O'Boy)
5. Kappa (inte klädesplagget, utan en som skapas av ex. volanger eller i valv)
6. Kupera (måhända en djärv punkt på listan, men när man kuperar en kortlek korrekt är ju faktiskt händerna kupade om den)

Nog måste de här orden komma från samma källa? Vilken vet jag inte, men det är fascinerande att så många olika innebörder alla förmodligen har växt ur något som från början bara betydde en sak. (På samma sätt som det franska ordet för fot, pied, dyker upp oftare än man kan tro i svenskan, i exempelvis orden "pedal" och "piedestal".)

För att, min vana trogen, ta det här ännu ett varv måste jag fråga mig om ordet "couple" har något med de 6 listade orden att göra. Om det är så är det ju ganska rörande; att tvåsamhet och kupande skulle ha en direkt språkmässig relation.

En gång när jag inte hade något bättre för mig än att tänka på ord som hade med förflyttning att göra, tänkte jag på ord som hade med förflyttning att göra.
Dessa finns det förstås gott om, men vad som slog mig var hur många av dem som inleddes med S. Det ska inte förnekas att S är en mycket vanlig begynnelsebokstav i vardagligt lingo, men efter att jag sammanställt en lista kände jag det pockande begäret att dela med mig ändå.

• Strosa
• Stega
• Stövla
• Springa
• Strutta
• Ströva
• Svassa
• Skrida
• Spankulera
• Sacka

Man kan även sega sig fram, en förälskad person svävar fram och en bra danspartner seglar fram. Jag antar att man kan säga att man även skyndar sig fram, skenar, snavar, släpar, snabbar eller snurrar sig fram. Sticka och snubbla gör man ju rent tekniskt sett också med benen. Men jag ska försöka att inte gå för långt, så att säga.

Jag tycker om nostalgiska engelska fraser som hör hemma på femtiotalet.  De ska gärna uttalas av uppnästa, fräkniga ynglingar med böcker under ena armen och den andra armen om någon uttråkad, vacker flickas hals. Min förtjusning i det här scenariot kan vara en av anledningarna till att jag älskar "The Secret History" av Donna Tartt. Jag började hursomhelst lista några av de här orden idag och slogs av att i stort sett alla på något sätt hade med stojande att göra. Och stoj kan man knappast tacka nej till. Så, without further ado - som femtiotalets engelsmän förmodligen också sa - här kommer  några härliga ord ni kan svänga er med på nästa teparty:


Trams, tokigheter

Romp
Att leka vilt, rasa, tumla om

Gungho
Att vara entusiastisk och/eller dedikerad

Go bonkers
Bli vild och galen

Hootenanny
Folksångsmöte

Ruckus
Oreda, tumult

Shindig
En dansfest

Ett av de vackraste orden i det formidabla svenska språket är, enligt min åsikt, sekundant.
Ordet är en benämning på den som assisterade en vid en uppgörelse back in the days, dvs. runt 1600-talet och så där.
Ifall en duell skulle äga rum fick man ta med sig sin sekundant och det var inte ovanligt att denne var ens bästa vän, eller ens syskon. Sekundanten var ens plus one, skulle man kunna säga.

Man vill gärna ha en sekundant. Om jag fick lägga till en mänsklig rättighet skulle det nog vara rätten till en sekundant.

Men för att lämna innebörden därhän skulle jag vilja väcka frågan om vad ordet härstammar ifrån. När jag och min egen sekundant diskuterade det här ämnet kom vi fram till att ordet förstås kommer från samma rötter som exempelvis second, sekundär, och andra ord som syftar till andra plats.

So far so good. Men var sjutton kommer då ordet sekund in i bilden?
Eftersom att den här diskussionen ägde rum tidigt en lördagmorgon (och jag var något trött) började jag fundera på om ordet den här gången inte alls hade med siffran två att göra, utan istället delade ursprung med ord som sekel. Alltså ord som syftar till siffran hundra, om man nu ska fortsätta på sifferspåret. Men en sekund är ju inte en hundradel av något särskilt, så vitt jag känner till. Å andra sidan har jag alltid varit en råbarkad humanist, så vad vet jag om nummer...

En efterlysning fordras alltså. Ifall någon kan skingra dimman när det kommer till relationen mellan de olika ursprungen för sekund, sekundär och sekel, bjuder jag på hembakt kola.

Lagerträd
Snöklockebuske
Drakblodsträd
Eukalyptus
Pinje
Lärkträd
Juniperusart

Samtliga dessa återfinns på Madeira.