vart vi ska istället

Hemväg.

Systrar och väninnor.

Det är kväll i februari, under de här senvinterdagarna som knappt riktigt finns.
Men man är snart tjugosju. Man har lärt sig vänta.

Ikväll har jag än en gång suttit för länge med fingrarna över ett eller annat tangentbordsprojekt. Högt ovanför Hornsgatan lyser det fortfarande ur några fönster i huset mittemot.

Allt får komma till ro och jag släcker lampor och blåser ut ljus. I sömnigheten är det skönt att lyssna på någon annan som också rundar av. Så medan jag klär av mig och lägger ifrån mig dagen så spelar jag Simones stillsamma ”You can have him”.

Versionen är från albumet Nina’s Choice och för några minuter av ett i övrigt högljutt liv är hon obotligt sorgsen.

Stolta, stora, sträva Nina Simone listar upp alla sätt hon inte behöver honom på, vem han nu är. Den där andra kan ta honom, vem hon nu i sin tur är.
Och man tror Nina verkligen, med hennes kompromisslösa, dova röst, nästan hela låten igenom.

Godnatt februari. Snart är du över, igen.

Inför 2010:s början skrev jag här om att vilja vidare åt det håll jag var på väg.

Den känslan är än tydligare nu när ett till år har gått. Men det har inte alltid varit så.
Istället har jag ägnat mig åt letande; letande av riktning, sysselsättning, möten, inställning. Jag har vältrat mig i ovisshetens olika fröjder via dagbokstexter, vinglassamtal och ett ganska allmänt skenande i olika väderstreck som väl alla kunde kvalificeras som fel.
Det gjorde det inte mindre kul.

Nu ägnar jag mig inte åt letande så mycket som jag ägnar mig åt navigerande.
I flera avseenden vet jag oäventyrligt väl precis vad jag vill ha.

Att veta det, är inte nödvändigtvis bättre eller sämre än det där vildsinta undersökandet. Men det är inte dumt att ha ett par fyrar mellan sig själv och horisonten.

Min vän som jag aldrig har mött, Ulf, skriver i en av sina stora böcker ett par rader som jag har sparat.

”I morse, i gryningen på Norra Hammarbykajen kände jag det så tydligt:
Jag vill att resten av mitt liv ska befrias från sin gårdag.
Må det följa med in i framtiden som är värt något. Allt annat kan ligga där det ligger i frid.
Jag har mycket att göra innan jag kan resa vidare på rätt sätt.”

Då tar vi ett år till, goda vänner. Ses där.

Regn från den urtvättade, vidöppna himlen. Måndag av måndagar här nu, med skummigt svalnande kaffe i papperskoppen.

Men tack för igår.
Det var massivt att omges av ungdomsgruppsmedlemmar och våra nära medan vi genomförde något sorts manifest mot den lägsta handel som finns i världen; den med barn.

Bygge, samarbete, opposition. Individuella och kollektiva insatser. De människor jag älskar som omlott kom gående över grusplanen.
När jag har smält och samlat gårdagen ska jag se till att komma ihåg att hisna över den.

Förra sommaren begav vi, fyra kompisar, oss ut på en traktorresa. Den ledde inom en fråga om timmar till ett haveri, men tillsammans med en utökad rutt till skärgården är det en av de finaste semestrar jag har haft.